Ikväll kom jag hem från stan, som jag brukar göra. Ropade hej och fick svar från vinden där mamma såg på TV. Gick in i pappas rum som jag gjorde förr. Plötsligt mindes jag en gång för ett par år sen då jag kom hem en kväll ganska lik den här. Pappa satt framför datorn, i vanlig ordning. Han hade just upptäckt Angry Birds. För pappa var en sån som ville hänga med, han hade till och med ett konto på facebook. Han förklarade fascinerat hur man använde sig av olika fåglar, alla med egenskaper som skiljde sig från varandra, för att döda grisar. I detajl gick han igenom vad den blåa fågeln gjorde, och vad som var speciellt med den svarta. Självklart visade han också hur det hela gick till i praktiken.
Jag vet inte varför jag minns exakt den där kvällen. Den var inte speciell jämförd med alla andra kvällar, tvärtom. På något sätt har den ändå etsat sig fast i minnet, vilket jag är glad för. Att minnas små detaljer känns viktigare än stora helheter. Alla vet att min pappa var pratsam och glad, men bara jag vet att han spelade Angry Birds sent på kvällarna. Det känns fint.
