Det börjar vara över en månad sen sist. En hel del har ju uppenbarligen hänt. Jag är hemma i Finland igen. Bara att skriva den meningen fick det att värka i hjärtat. Jag sitter i en lägenhet i Åbo, utanför är det grått och trist och regnet droppar mot fönstrena. När jag satt i planet tittade jag ner på Finland och tänkte "fy saaken". Jag ville verkligen inte.
Efter fyra månader i London hann jag precis börja lära känna nya människor och få kompisar. Solen tittade fram allt mer ofta eftersom våren hade anlänt. Jag hittade överallt och visste hur man skulle uppföra sig i en restaurang, i bussen och på gatan. Vänstertrafik var självklart och att prata med främlingar var hur naturligt som helst. Det var hemma. Och jag. Hatar. Avslut.
Så även fast jag fick träffa saknade vänner var det så många jag lämnade på samma gång. Alla kunder, jobbkompisar och människorna i kyrkan. Men är det inte så att man alltid är lyckligare någon annanstans?
