I bussen på väg hem från jobbet lyssnade jag på Kent. Lagom vemodigt. Plötsligt spelades den där låten som jag aldrig lyssnar på - Utan dina andetag. Det var den låten jag sjöng på min pappas begravning.
Jag böt låt ganska snabbt för jag kan inte hålla tillbaka tårarna.
När jag kom hem bestämde jag mig att nu är det tid att gråta och sörja. Ibland måste man göra så.
Så nu lyssnar jag på den där låten på repeat. Jag har också läst ett gammalt blogginlägg som jag skrev när pappa precis hade dött. "17 år och utan pappa". Allt kom tillbaka till mig.
Den där sista julen då pappa mådde som bäst, trots omständigheterna.
När pappa inte kunde gå eller stå eller sitta.
När han fick morfin på sjukhuset och bleknade bort.
När han vaknade från morfinpåverkan för några sekunder, såg mig rakt i ögonen och sa "jasså, e tu å jär?".
Jag minns också flera år innan han dog när jag hade en liten ponny och pappa ledde runt den medan jag satt på.
Att åka traktor med pappa under varma sommardagar.
När vi åkte till Tuuri och jag fick en alldeles egen skyddsväst av pappa för jag skulle börja rida.
Att han försökte lära mig åka slalom.
När mamma var borta och pappa kokade potatis och morötter.
Eller så åt vi Korvgörans kebab.
Men mest tänker jag på alla ögonblick han missat.
Studenten. Att jag flyttat till Helsingfors. Burgarna jag lagat och bilderna jag målat. Mina artiklar i tidningen.
Och framtiden - när jag gifter mig, får mitt första barn. Jag önskar så att mina framtida barn ska få ha en morfar. Vilken tur att de i alla fall får en mormor som kommer älska dem.
Jag saknar min pappa, varje dag. Jag vill att han ska komma och hälsa på i min lägenhet och att han ska få träffa min pojkvän. Jag vill visa honom runt i Helsingfors och dricka kaffe tillsammans. Svart kaffe.
Det finns nog kaffe i himlen.
