Jag minns en gång när jag kände sån bedövande smärta. Så pass att jag skrek, grät och slog i väggen. Jag gick från rum till rum för jag kunde inte förmå mig själv att stanna upp. Försökte distrahera mig från det som gjorde så fysiskt ont i hjärtat.
Det var när jag visste att det var över mellan mig och min dåvarande pojkvän.
Det var en känsla av förlust. Svek. Ilska. Förtvivlan.
tomhet
---
Sådana ögonblick ska man ta vara på. Det är bra att känna hjärtskärande smärta. Jag har kommit i kontakt med den sidan av mig själv och jag har åtminstone en liten aning om hur man handskas med den. Samtidigt som jag önskar att jag aldrig igen ska behöva uppleva smärtan av att göra slut med någon, förlora en förälder, tappa sig själv. Samtidigt vill jag få känna det igen. Kanske är jag självdestruktiv, kanske längtar jag efter att få känna sådär starkt. Eller så kanske jag bara vill nå en ny botten för att sedan hitta en större himmel.
För väl där nere vet jag vad det löns att hålla fast vid. Han som jag vet att håller.
---
Jag minns en gång när jag kände sån bedövande smärta. Så pass att jag skrek, grät och slog i väggen. Tre månader senare var jag lycklig.
