jag går med dig, okej

Yes. Här är jag nu, i min nya lägenhet. För första gången i mitt liv bor jag ensam. Det känns konstigt, men bra.

 

Jag flyttade hemifrån som 16-åring. I fyra år har jag haft kämppisar – och de har alltid varit två stycken. Nu ska jag bo helt själv och det känns faktiskt underbart.

 

Fast för tillfället har jag en down-period. Det känns ensamt nu i början, kanske särskilt ensamt eftersom jag är sjuk och inte kunnat vara i skolan och träffa mina klasskompisar. Och kämppisar är bra, det känns skönt att veta att man inte kommer hem till en tom lägenhet sena lördagskvällar och att det finns någon att dricka te med när höstmörkret smyger sig på.

 

Men nu bor jag en jättefin etta, på finfina Busholmen. Långt ifrån Vik, där jag bodde förra året (platsen jag i smyg saknar). Jag har kompisar i samma hus och kompisar i ett hus bara ett par hundra meter ifrån. Så jag kommer nog inte bli så ensam. Dessutom känns det bättre och lättare att bjuda hem andra eftersom jag bor så pass centralt. Wow, jag är verkligen tacksam för den här lägenheten. Den är helt nybyggd och hyran är låg för en etta så nära centrum. 

 

Det var ju det här jag ville. Bo själv. Och det är nog något alla borde prova på, tror jag. Det kommer nog bli bra.