I torsdags åkte jag, mamma och två systrar till London för att hälsa på vår tredje syster och hennes familj. Anledningen var främst ett tillskott i familjen: en liten 2 månaders bebis.
Det blev mycket familjetid och (tyvärr) mycket shopping. Själv är jag inte så intresserad av shoppingen eftersom jag försöker minska min egen konsumtion och därmed nästan enbart handlar på loppisar. Jag köpte ändå ett par vinterskor och ett par klackskor (båda JÄTTEbehögliga) och en rea-topp.
Under resan hade jag världens värsta PMS och, som familjeresor ska, bestod den av lite små bråk till följd av trötthet och förkylningar och utmattning. Överlag var det ändå förstås underbart.
--
Jag älskar ju London. Staden som stal mitt hjärta under de fyra månader jag bodde och jobbade där. Jag älskar att det finns så många olika människor från så många olika platser. Jag älskar brittisk engelska. Jag älskar vackra byggnader och alla små samhällen. Jag älskar caféer, restauranger och vintagebutiker. Jag älskar att få prata engelska och använda fraserna thank you, please och how are you? minst sjutton gånger per dag.
Att återvända till staden efter 1,5 år var minst sagt överväldigande. Var jag än gick fick jag enorma flashbacks och greps av förtvivlan och saknad blandat med glädje över att vara tillbaka. Alla tube stations, bus 87 (numera 483) to Ealing Hospital, mina grannar och jobbkompisar.
Jobbkompisarna träffade jag på lördagskvällen. Det var som att gå tillbaka 1,5 år i tiden – allt var sig likt. F var lika galen och pratsam som tidigare, D var lika arg på F, C lika glad och vänlig och I lika omtänksam. Att få se dem var underbart för jag har saknat dem enormt mycket.
--
När det var dags för hemfärd var allt ännu helt okej. Jag var helt utmattad och såg fram emot att ligga i min egen säng. Men när jag väl kom hem blev jag så ledsen. Och den där samma känslan som jag hade när jag flyttade från London kom tillbaka. Jag grät i flera timmar för allt jag ville var att åka tillbaka, krama om mina vänner och gå till ett mysigt café. Sitta med en varm kaffekopp och prata medan regnar rinner ner för fönsterrutorna.
Jag vet inte varför jag har fallit så för just London. Men det har jag. Och att igen skiljas från staden och människorna utan att veta när vi ses igen krossar mitt hjärta. Verkligen. Och det kommer det göra om och om igen.
Kommentera