Idag har jag lunchat och småshoppat med kompis från Finland. Efter det träffade jag min kompis från kyrkan på kaffe. Det är ju såhär jag vill leva London-livet: tillsammans med mänskor. Plötsligt slog det mig liksom. Strosa omkring ensam på oändliga gator i all ära, men att dela något är ändå finare. Och bättre. 
 
Behovet av andra mänskor är egentligen ganska stort för mig. Under det senaste året har jag lite grann kvävt det behovet. Först blev jag lämnad ensam i skitstaden då nästan alla mina vänner flyttade bort. Jag fick nya vänner efter ett tag, men jag kunde ha ansträngt mig mer och tagit mig ut i nya sociala sammanhang. Det ångrar jag. Sen kom jag hit, till London. Här kände jag ju ingen utom syster & husband. Så här blev det ju plötsligt ännu svårare att hitta nya vänner.
 
I skrivande stund har jag inte ens sex veckor kvar. Jag har under en tid längtat så otroligt mycket efter att få åka hem. Inte hemlängtan, bara bortlängtan. Det var lite för mycket utmaningar, dumheter och tårar här ett tag. Så jag blev desperat, tänkte "life's too short" och "I don't need this" och det var nära att flyget bokades till mitten av april. Nu är det dock bestämt: fjärde maj flyger jag till hemlandet. 
 
Nu har jag drabbats av blandade känslor. Jag har ju precis kommit igång, precis fått mitt liv någorlunda i ordning igen. Men det finns en rad orsaker till varför jag åker hem i början av maj - dessa ska jag rada upp för er. Jag har haft svåigheter med boendet, jag börjar sommarjobba första juni och innan det vill jag hinna åka via Stockholm innan min kompis flyttar hem igen och även spendera lite tid i Åbo. Det mest självklara: jag saknar vänner, familj och bf. 
 
Bokat är bokat, vare sig jag vill det eller inte åker jag hem om 5 veckor och 5 dagar. Mycket kan hända på knappt sex veckor. Kanske kommer jag tycka att det är för lång tid, men troligen kommer det gå snabbare än jag önskar. Oavsett vad som händer vet jag att det finns någon som har bättre koll än mig. Och jag vet med säkerhet att jag redan har allt, oavsett hur mycket jag jagar efter världsligheter så har jag redan vunnit allt. Tack. Amen.

2 kommentarer

lena

26 Mar 2015 11:47

Som jag saknar dig lolli! Vill så gärna bara sitta med en kaffekopp, solen och dig sen när du kommit hem! <3

Svar: Åh, desamma vännen! Det ska vi göra, nej va jag längtar nu!! <3
Louise Häggström

Alexandra

31 Mar 2015 21:56

Du vet nog inte vem jag är och jag vet inte riktigt hur jag börjat läsa din blogg haha.
Men jag måste säga 1. du skriver vackert 2. Jag är också på äventyr, dock har jag varit borta en lite längre tid och befinner mig i Tyskland. Jag känner igen mig litegrann och det sista stycket kunde jag lika bra skrivit själv. Meningen om att det är DITT äventyr JUST NU i ett annat inlägg var så himla bra för mig att läsa. Den meningen har faktiskt betytt ganska mycket för mig :) Hoppas dina sista veckor blir underbara!

Svar: Åh, vad roligt att höra! Kul att du följer mig, ska kolla in din blogg också! Härligt att höra, tack ska du ha! Alltid gött att få kommentarer som din. Hoppas du har det bra där borta, och kom ihåg att LEVA och NJUTA. Gör din resa till ett minne för livet!
Louise Häggström

Kommentera

Publiceras ej